Just nu är jag typ världens bästa människa mot mig själv. Jag har precis köpt gymkort och unnat mig en abnorm kaffe. På fredag är det 1 februari och jag har lovat mig själv en vit månad med träning och fokus på min stackars kropp. Kan ni tänka er att jag en gång i tiden faktiskt var riktigt vältränad och tränade 5-7 ggr i veckan + en hel hög matcher på det? knappt så jag själv tror det. 

 

När jag var yngre spelade jag fotboll och har väl egentligen alltid haft fotbollstjejs-stämpeln på mig även fast jag slutade spela redan när jag var 16. Jag slutade iofs inte för att jag hade tröttnat utan för att jag inte fick fortsätta spela. Jag började spela fotboll när jag var 10 och nyinflyttad i Skockan, var med på en träning och blev helt såld. När jag var 13 opererade jag mitt knä för första gången, minisken var pajj och jag var borta från fotbollen i typ 10 månader. Kom tillbaka och allt flöt på sjukt bra, tills att jag var 15 då jag vred sönder mitt knä på nytt. Ny operation, men med snabb rehab (lite för snabb) så var jag tillbaka redan efter 4 månader. Började spela och träna som ett djur på nytt och när jag var nyss fyllda 16 så vred jag sönder knät totalt. Där tog det slut. Idag får jag varken löpa eller göra några ryckiga rörelser med mitt knä. Dvs att träning blir lite knepigare. Ingen ursäkt, men en av anlednignarna till att jag slutade träna helt och hållet. Men största anledningen var nog egentligen att jag blev så psykiskt pajj när jag fick höra "sluta spela eller sitt i rullstol vid 50". Valet är ju inte svårt. Det är inte svårt för någon. Men det sög. 

 

Men nu är det dags, jag måste ta tag i det. Kanske inte för att jag "behöver" det men för att jag vill och för att må bättre. Det är 7 år sedan jag tränade påriktigt, så får börja lite lagom. Men hur som så väntar det nu 6 månader med lite nyttigare liv. Känns hur bra som helst.